The Forgotten Song

‘The Forgotten Song’

New CD Release, with:

Rickard Åström, leading Swedish pianist / Piano, Arranger & Music Researcher

Francois le Roux / Ha!man & Cello

Anders Hagberg / Flute & Sax


The singing of South Africa – black or white, political or non-political, was a power that actively and fundamentally changed the South African landscape as well as the minds of those who lived there during the dramatic years when the country went from being the pariah of the world, to a model-democracy.

Mandela himself often stressed the importance of the songs that were sung, and the singing itself in that process.

One of the voices that made a unique and particular contribution during these years belonged to Jennifer Ferguson. Born into the white middleclass that thrived in their ignorance of what was happening in the black townships on the other side of town, she woke up as a teenager to the precarious situation of the country – and raised her voice. It was a strong, uncompromising and at the same time, almost unendurably beautiful voice that made people on both sides of the town stop and listen. After working in avante- garde cabarets in Hillbrow – the Soho of Johannesburg in the eighties, featuring in the powerful political protest theatre collectives creating in collaboration with South African theatre guru Barney Simon, as well as two critically acclaimed vinyl albums which both were banned by the governmental TV and radio because of their politically “subversive” lyrics, she was elected on an ANC ballot to the first democratically elected house of parliament to work with cultural issues. There she stayed for three years before, on the soft but precarious wing of song, she landed in – Sweden.

The stage changed again drastically overnight; from being a “national treasure” in the cultural and political melting pot of Johannesburg in the nineties, she became an immigrant woman with a handicapped child in the rural periphery of the self-content Sweden.

But the voice kept its timbre, the lyrics their cutting edge and the melodies, their beauty. Perhaps even more so, now she had met and embraced the forests of Dalarna, infusing its unique yet universal folk music idiom into her own musical landscape.

One important component in that meeting was Rickard Åström, pianist in the contemporary folk music–ensemble “Groupa” and one of today’s many exciting Swedish pianists who has most notably not only taken up the fallen mantle of Jan Johansson’s genius, but also widened his horizon in the collaboration with Jennifer and through a number of trips to South Africa to incorporate its rhythms and musical philosophies in his own expressive language.

The result of their meeting and mutual travels is astonishing and absolutely natural at the same time. They talk intimately and heart to heart in a musical dialogue that – if you put your ear close enough – feels like eavesdropping in on confidential small-talk, yet, at the same time unveiling the vista of unmistakably grand universal art.

Here, in the meeting within the abyss and manifested in the hidden, the new is born.

The diametrically positioned worlds of Jennifer’s apartheid childhood and the spacious peace and melancholic longing inherent in the forests and valleys of Scandinavia, were at last united in her music, singing in a new world that had been waiting to be revealed.

In the same way, is it not time for Sweden to do the same journey? How does a Malung-tune sound from a South African perspective? How does the story of one of Cape Town’s street children unfold underneath the vaults of the Dala-Floda Church? The answer does not only create a new image of self and an audibly relevant and functional identity in this changing world – it is also so utterly beautiful…

Anders Nyberg

Dala-Floda, Sweden, 2014


 ‘The Forgotten Song

(Svenska)

Den sydafrikanska sången – svart eller vit, politisk eller opolitisk – var en kraft som aktivt och i grunden förändrade det sydafrikanska landskapet och sinnena på de människor som bodde där under de dramatiska åren då landet gick från att vara en paria i världssamfundet till att bli en modell-demokrati.

Mandela själv betonade ofta sångens betydelse i den processen.

En av de röster som utmärkte sig på flera sätt dessa år var Jennifer Fergusons. Född in i den vita medelklassen som levde gott på att inte se vad som hände i de svarta ghettona på andra sidan stan vaknade hon som tonåring upp till landets prekära läge – och hävde upp sin röst. En stark, genomträngande och samtidigt nästan outhärdligt vacker röst som fick människor på bägge sidor av stan att stanna till och lyssna. Efter kabaréer i Hillbrow – Johannesburgs Soho på 80-talet, avantgard med innovative teatergurun Barney Simon, och två kritiker-rosade vinyl LP, vilka bägge bannlystes av statlig TV och radio för sina ”uppviglande” texter, valdes Jennifer på ANC:s lista in i Sydafrikas första demokratiska parlament, där hon jobbade med kulturfrågor. Hon förblev där tre år innan hon på sångens och kärlekens mjuka men nyckfulla vinge landade – i Sverige.

Scenen förändrades fullständigt och över en natt; från ”nationalklenod” i den kulturella och politiska smältdegel som var 90-talets Johannesburg, till invandrarkvinna med handikappat barn i lagomlandet Sveriges rurala periferi.

Men rösten hade kvar sin skärpa, texterna sin svärta, och melodiernas sin skönhet, ja kanske än mer nu, när hon mött och omslutits av Dalarnas skogar och inkorporerat dess musiks melodiska unikum och universalitet i sitt eget musikaliska landskap…

En viktig komponent i det mötet var Rickard Åström, pianist från folkmusikgruppen ”Groupa”, och den av dagens många duktiga svenska pianister som nog grävt djupast i folkmusikarvet efter Jan Johansson, men som även vidgat sitt register efter mötet med Jennifer genom flera resor till Sydafrika för att införliva det landets rytmik och filosofi i sitt eget tonspråk.

Resultatet av deras möte och deras ömsesidiga resor är både häpnadsväckande och fullständigt naturligt på samma gång. De samtalar intimt och hjärta mot hjärta i en musikalisk dialog som – när man lägger örat till – samtidigt känns som ett tjuvlyssnande på ett förtroligt samtal och som ett avtäckande av stor, universell konst. I mötet mellan avgrunder, gestaltat i skymundan, föds det nya…

På samma sätt som de apartheidifierade världarna i Jennifers barndom förenades i hennes musik och – först litet motvillig men sen desto mer beroendeframkallande – lyssnade in och kände igen sig i den nya världen som uppenbarades där, är det nu dags för oss i Sverige att få göra samma resa. Hur låter en Malungsvisa från ett Sydafrikaperspektiv? Hur klingar storyn om ett av Kapstadens gatubarn under Dala-Floda kyrkas valv? Svaret skapar inte bara en ny självbild, en mer relevant och funktionell identitet i en föränderlig värld, det är också så oerhört vackert och njutbart…

Anders Nyberg

Dala-Floda, Sweden, 2014